År 1172 utbröt ett krig mellan Ala Rike och Granland. Detta var början på en lång rad konflikter som kom att pågå i mer än ett decennium, och förändrade Norra Världens maktförhållanden i grunden.
Krigsutbrottet
Dispyterna emellan Riket och Granland har pågått i nästan fyrahundra år och resulterat i
mer än ett dussin krig(Se Första Norgranländska Krigen). Krigen har i samtliga fall varit baserade på vem som har rätten till
Norra Granland, tidigare kallat Södra Riket. Ett krig hade dock inte setts på trehundra år,
Exultantparet i Riket och Staten i Granland hade hållit sig passiva vilket gjort att Norra
Granland i nästan trehundra års tid, sedan Freden i Blockby år 873, stått i Granlands
ägo.
Men sedan blåstes det liv i elden igen. Sommaren år 1172 utfördes ett antal räder mot
Rikets södra gräns, räder som senare under sommaren, under brötllopet vid Uvudden i
Riket avslöjades som organiserade av den Granländska Reguljära armén. Iallafall är det
vad som sades i Riket, i Granland löd historien tvärtom – där var det en Granländsk
marknad som blivit överfallen av soldater utskickade av Rikets krigarätt, Snöripans Ätt.
Båda händelserna kan dokumenteras ha inträffat och båda fraktioner beskyller den
andra för krigets utbrott.
Riket var dock först med att förklara krig och inledde hösten 1172 med invasionen utav
Norra Granland.
Höster 1172 – våren 1173
Med hastigt inhyrda dalhemska legosoldater i spetsen intogs och
befästes staden Kronebo i Norra Granland. När de båda länderna samma år gick i
vinterläger gick gränsen vid Måsälven, den älv som från norr till väst delar Norra
Granland i två.
Riket förberedde en offensiv och planerade att kapa bestens huvud genom att inta Norra
Granlands huvudstad Näbbeborg. Vintern var lång och karg, vilket gjorde Rikets
belägring svår, och när Granländska Reguljära armén i april inledde en offensiv
tvingades Rikets kraftigt förfrusna armé tillbaka till den ursprungliga gränsen. Där stötte
offensiven i maj på ett stopp när Rikets förstärkningar från de krigsvana Vita Vingarna
och Rikets nyinrättade armé, Ala Rikes Heliga Armé, anlände. Fram tills dess hade det i
huvudsak varit dalhemska legoknektar, snöripor och några få frivilliga som stridit. Med
hjälp av förstärkningarna slog Riket tillbaka Granland över Måsälven ännu en gång och
där stod striderna i nästan ett halvår.
Sommaren 1173
Nyckeln till kontrollen över Norra Granland låg i kontrollen över de broar som leder
över Måsälven. Riket var tvungna att försvara broarna i väntan på förstärkningar inför
en kommande offensiv, offensiven som skulle ta Näbbeborg och göra slut på det
Granländska försvaret en gång för alla. Granland behövde erövra broarna och återerövra
de gamla befästningar som finns norr om dem. Med befästningarnas hjälp hade de
kunnat slöa ner Rikets offensiv tillräckligt för att vinna den tid som krävdes för att
mobilisera resten av armén. Segern i slaget om Måsälven blev avgörande för kampanjen
i Norra Granland, en kampanj som för båda sidor var livsviktig. En seger som togs av
Riket.
Efter Rikets seger vid Måsälven föll resten av Norra Granland snabbt. Med Rikets
anfallsarmé Örnoffensiven i spetsen marscherade man i slutet av juni 1173 mot
Näbbeborg. Städerna i Nordgranland föll en efter en, Västerköping belägrades av
dalhemska legoknektar som marscherade rakt över gränsen mot det dalhemska
hertigdömet Västermåsland för första gången. Som svar införde Granland kraftiga
handelssanktioner mot Dalhem.
Örnoffensiven rönte stor framgång under ett par månader, endast för att möta ett
svidande nederlag vid Näbbeborgs portar i det som i efterhand kom att kallas Den Röda
Morgonen, den 17:e september. I slaget lyckades förstärkningstrupper från södra granland överrumpla Heliga Armén, och stänga in dem mot Näbbeborgs murar, vilket resulterade i att de alerska belägringstrupperna nästan helt förintades.
Hösten och vinter 1173 – 1174
Konflikterna mellan Dalhem och Granland trappades under hösten upp ännu mer, och Granlands spannmålssanktioner fick Dalhem att gå på knäna. Den
Heliga Armén, det nya namnet på Vita Vingarnas och Rikets förenade trupper, föll
därefter tillbaka till Kronebo för att driva kriget därifrån. Granland gick över Måsälven i
slutet på oktober och började närma sig Kronebo när vintern tvingade båda sidor att gå i
läger.
I granland genomfördes en statskupp (“Väbelsrevolutionen”) där monarkin ersattes av det organ som redan skötte stora delar av statsapparaten – Väbelsdepartementet. Granland blev därmed världens första stat att styras av en byråkrati.
Vintern förflöt till en början händelsefritt med gerillataktiker från båda sidor. Men i
början av december avslöjades en Dalhemsk spion på ett Granländskt soldatgästabud på
vägen mellan Näbbeborg och Duvfors. Spionaget mellan Dalhem och Granland hade
pågått länge, och åt båda håll, men denna gång befann sig Granland mitt i en
kontroversiell statsreform. Väbelsdepartementet använde därför i slutet på december att förklara krig emot Dalhem, och uppgav spionaget som förevändning. Ett av syftena var att ena det granländska folket mot arvsfienden Dalhem, nationen som Granland hade utkämpat sina första självständighetskrig emot.
I samband med att Granland öppnade sin nya front mot Dalhem slöts en vapenvila med Heliga Armén som var hårt trängd.
År 1174 började med krig och misär. Den Granländska invasionen av Dalhem var ett
strategiskt och militärt mästerverk, de få slag som tog plats mellan Granländska och
Dalhemska styrkor slutade i samtliga fall med Dalhemskt nerderlag och reträtt. Mot
början av mars föll de sista greveskapen i östra Dalhem som fortfarande satte upp
motstånd och med dem den Dalhemska försvarsmuren, vägen till Dalhems huvudstad
Dorrnoch stod öppen. Men istället för att invadera landet började den Granländska
armén gräva in sig i de två hertigdömen de erövrat och istället vänta in det Dalhemska
motanfallet. Dalhem stod i politisk kris och på kanten till inbördeskrig efter att det
uppenbarats att kronan på grund av juridiska skäl inte kunde rusta en armé. Folket
krävde hämnd och blod, och den första Dalhemska nationalismen började sakta men
säkert att visa sitt ansikte.
1174
Våren 1174 började blodig och avslutades om än ännu blodigare med slaget om
Nästeborg. Efter en lång tids fortifiering av den Granländska västra gränsen kom
äntligen motinvasionen som Granlänningarna så länge väntat på. Tusentals och åter
tusentals av soldater ur den Dalhemska kungliga hären sågs marcherandes från väst där
ett hav av blått sträckte ut sig under hällregnet. På de leriga sluttningarna vid
Nästeborgs fästning började så den första batalj som den Dalhemska kungliga hären
skulle utkämpa, och ledda av Konungaparet själva stormade den Dalhemska vreden över
de Granländska försvarsverken. Himlen förmörknades under ett gigantiskt åskoväder
där tusentals pilar och skäktor flög genom stormen mot sina fienders tappra hjärtan, de
leriga sluttningarna färgades röda av det blod som flöt från fallna granlänningar som
tappert stridit för sitt land, förgäves. I striden segrade den Dalhemska hären, trots
dubbla förlusterna, och återtog Nästeborg ifrån den Granländska invasionsstyrkan den
5:e april 1174.
Resterande del av år 1174 präglades av ett Dalhemskt anfallskrig emot Granländska
befästningar längst med gränsen mellan de båda länderna. Under tiden bidade Heliga Armén sin tid och bistod istället Dalhem med taktiker och specialister. Heliga Arméns soldater, som var kraftigt begränsade efter fiaskot med kampanjen i Norra Granland, bedrev istället en framgångsrik rekrytering av syndare och fanatiker ifrån hela världen.
Hösten 1174 och 1175
Vapenvilan mellan Heliga Armén och Granland bröts i slutet på sommaren, men hösten
1174 och våren 1175 var förhållandevis lugna, i det att båda sidor genomförde massiva
upprustningar och förberedelser på den hårdaste uppgörelsen hittills. Heliga Armén växte mycket snabbt och Granland lyckas bara till viss del genomföra de
första värnpliktsreformerna. Till slut samlade Granland emellertid en stor styrka, större
delen av vad som återstod av Reguljära Armén, som med utgångspunkt i Västerköping
genomförde en jätteoffensiv rakt mot Dorrnoch, i syfte att splittra Heliga Arméns
styrkor och tvinga fram en fred. Tack vare inbördes konflikter i Heliga Armén lyckades
Granland med manövern, och i slutet av sommaren 1175 stod man utanför Dorrnochs
portar. Staden kapitulerar och fredsförhandlingar mellan Dalhems konungapars
emissarier, Heliga Armén och Granland inleds.
En kort tid efter Dorrnochs kapitulation proklamerade ett stort antal adelspar i Södradal
sin avsikt att inte längre följa det dalhemska Kronparet.
Den 23 oktober 1175 slöts Freden i Dorrnoch, som delade upp kontrollen över norra
Dalhem mellan Riket, Granland och den dalhemska Kronan. Den stora förloraren är
Dalhem, till Granlands förmån.
Hösten 1175
Under hösten 1175 ägde stora stridigheter rum i Vråkland, där en stor kadisk armé
oväntat genomfört plundringståg och härjningar. Vita Vingarna som var försvagade och
förflyttat många trupper till kriget i Dalhem blev tvungna att be Heliga Armén om hjälp.
Denna begav sig norrut så fort freden var sluten, besegrade kaderna och tog själva
kontrollen över Vråkland. Resultatet av kriget var att kaderna nu anses slutligt
besegrade och Vingarnas mission är slutförd. Större delen av det som varit Vråkland
kallas numer Västra Riket, och för första gången har Ala Rike en kust mot Storljuse.
Riket tjänade inte mycket på fredsfördraget, men den gav dem möjlighet att göra stora
landvinningar, deras landvinningar i Vråkland låter dem beskriva freden som en seger.
Granland står som den obestridliga segraren, oberörda av Rikets propaganda, men
huvudmotståndaren, Heliga Armén, är ännu stark, om än oenig.