Category: Ordaves kultur

Vråker

“Det är bara glöd kvar av elden och det ryker rejält om den sura veden, men det verkar inte störa den lilla gruppen som samlats kring den. De lyssnar trollbundet på en gammal krigare som i sång, dikt och tal berättar om fälttåget mot hedningarna. Hon visar upp en erövrad dolk av ben och berättar lågmält att det fanns en tid när även deras klan bar vapen de snidit av dräpta fiender.”

Vråkerna är ett enkelt och självständigt folk, avskilt från resten av Norra Världen både vad gäller avstånd och kultur. Vråkerna var de sista att omvändas till Ordaves, för knappt hundra år sedan, de kämpade hårt och länge innan de böjde knä och lät sig konverteras till Pennitentisk Ordaves. Liksom måslänningarna – ett folk som de delar mycket historia med – är vråkerna samlade i stora “släkter”. Vråkiska släkter är dock betydligt fler och mycket mindre än måslänningarnas, de är dessutom inte lika viktiga för deras identitet.

Det finns en ödmjukhet i det vråkiska folket. De vet att det inte var länge sedan deras förfäder var hedningar och det finns ett behov av att bevisa sin värdighet inför resten av världen. Det finns också en tacksamhet emot de folk som varit troende längre, för att de upplyst vråkerna och för att de låtit den gamla vråkiska kulturen leva vidare. Vråkiska ädlingar får ännu lära sig sina klaners dikter, kväden, sagor och sånger – även om berättelser om Ordaves långsamt tar över.

Världen har krympt för vråkerna. Allt fler klaner skickar sina krigare till Heliga Armén för att visa sin lojalitet till Gud och Ordaves, och för att vinna politiskt inflytande. Samtidigt har Heliga Armén närmat sig Vråkland. Förr kunde klanerna leva självständigt med endast ett löst styre från Vita Vingarna. Nu är de en del av Heliga Samväldet, på gott och ont. Heliga Armén gjorde av med mycket resurser i det senaste fälttåget, men de lämnade också efter sig vägar, ett postsystem och den nygrundade hamnstaden Vitehamn. För första gången är Vråkland verkligen en del av Norra Världen och framtiden ligger öppen. Vråkernas insats i kriget kan avgöra om de blir en kultur jämnbördig med alerna och dalhemmingarna – eller en fotnot i historieböckerna.

Måslänningar

“Sången slutar medan de bärgar ännu en drunknad ur älven. Arbetet fortsätter dock och över stranden ekar yxhugg medan två frivilliga utan ett ord drar upp liket på stranden. De två läser en kort bön innan de återgår till arbetet, allt medan arbetsledaren ropar åt dem att skynda på. Snart hörs åter sorglös sång över stranden.”

Måslänningarna är ett härdat och prövat folk – och på många håll föraktade. En gång var Norra Världen deras, tills Ordaves kom från söder och omvände de måsländska släkterna. Nu blir de kallade “nordgranlänningar” eller “sydaler”. Nu är de ständigt längst ner i heirarkierna, ständigt sist att få mästarbrev och ständigt fast med de hårdaste och farligaste yrkena. En måslänning är van vid att vara på botten. Många måslänningar har svårt att föreställa sig någon annan plats för dem och de gör sitt bästa för att glömma sorgen med sång, galghumor och mängder med fester.

Måslänningarna är ett splittrat folk. De är fördelade på sex stora stammar – så kallade släkter – med hundratusentals medlemmar och många måslänningar identifierar sig långt mycket mer som sin släkt än som måslänning. För många måslänningar födda i Granland eller Riket är det fosterlandet som är den viktigaste identiteten och de gör vad de kan för att passa in. För dem är “nordgranlänning” eller “sydaler” en roll de bär med stolthet. För den stora massan är det dock bara den närmaste klanen som är viktig. Många måslänningar följer ändå arbetet över landsgränserna och är allt för upptagna med att överleva dagen för att reflektera om tillhörighet.

Kriget har dock tvingat älvens barn att ta ställning. Gränserna har stängt för migrantarbetarna, priserna stigit och arbeten försvunnit. Armén – både Heliga och Reguljära – erbjuder dels en möjlighet att försörja sig men också en chans att bevisa sig. En möjlighet att visa världen måslänningars värde. Samtidigt brinner upprorets eldar där måslänningar tar tillfället i akt för att bilda ett fritt och självständigt Måsland vilket spär på misstron mot måslänningar i armén.

Granlänningarna

”Ett duggregn smattrar över taken och klockorna i Hökatorn börjar ringa. En stund av stillhet lägger sig, hammarklangen från Stenås grovsmedja stannar upp. En fönsterlucka öppnas på ett av de höga smala husen, ut tittar en pojke och bakom honom hörs rösten av en myndig kvinna ’Sven tillbaka till bänken, du ska be, inte titta ut genom fönstret’”

Det sydgranländska folket, oftast bara kallat granlänningarna, är ett strävsamt och stolt folk. Som barn av det land som slog sig fria från de gamla religiösa förtryckets bojor och skapades sig sin egen nation är granlänningen självmedveten och fri. Det är i Granland det nya börjar och detta vet de om. Det är här de fina universiteten finns, den förfinade maten och de stora konsterna. De är inte den vanliga granlänningens vardag, men hen känner stolthet i vetenskapen om att de land som födde den reformativa ordaves också födde urverket, operan och världens första lagbok. Granlands folk är stolta, de vet att det är bäst och de vet att de borde styra världen. Skulle bara alla folk förstå sitt bästa skulle också världen bli en harmonisk plats där ordaves bud skulle kunna få råda, skulle bara de där bråkiga folken i norr lägga ner sin vapen skulle Granland slippa bruka våld.

Den reformativa ordaves inriktning mot det strävsamma och fokus på det vardagliga livet och arbetet har gjort granlänningarna till ett folk som sätter sin till tro till arbetet och familjen. Det är i vanan och i vetskapen att man behövs och gör sitt bästa som de flesta granlänningar finner sin tröst och sin livsmening, man möts i den lilla gemenskapen kring templet och i familjens firande av de gemensamma högtiderna. För många granlänningar finns något heligt över den mark som är Granland. Det är ett nationalistiskt folk.

I revolutionen sveptes de gamla ståndsväsendet bort men ersattes av en ny drakonisk byråkrati. Samhällsapparaten genomgår stora förändringar och många granlänningar känner sig hemlösa. Visst är man lika inför lagen och visst får ens barn en riktig skolgång men vad gör det när man måste flytta från hus och hem till smutsiga städer för att få sin utkomst? Vad gör det när den adliga makten och rikedomen bara bytes mot en ny, ägandets och manufakturernas rikedom och makt. Men för borgerskapet, granlands stadsbor, med en lång tradition av självstyre, är det en ny storslagen tid. Affärerna går som smör, den kraft och ambition som hörde dem till är lössläppt och makten är i deras händer. Ut med det gamla in med de nya är den granländska melodin.

Alerna

”När de slagit flickan blodig spottade de i hennes ansikte och gick tyst tillbaka till de åskådande prästerna. Synd accepteras inte och det bästa botemedlet är smärta – nu vet hon att inte ljuga. Medan prästparet leder barnen med de blodiga knogarna i bön släpper deras föräldrar den lögnaktiga flickans far, som gråtandes springer fram till sitt barn och snabbt knyter på henne hennes sjal.”

Alerna är ett kollektivistiskt och djupt religiöst folk. Det Alerska folket är ättlingar till de som valde att slå sig ner på den plats som nu kallas Ala Rike vid tiden för landets grundande – år 0. Om alerna döptes efter Ala Rike eller tvärtom minns ingen, men alla håller med om betydelsen av Ala Rike som ”platsen där aler bor”. För aler ser inte Ala Rike som ett land utan ser alla människor som ett folk under Gud – länder anses som i allra högsta grad flyktiga konstellationer som existerar utan Guds givna rätt.

Där andra kulturer sätter släkt, land eller hembygd i första hand sätter istället en Aler sin tro. Och trots den Penitentiska trons framfart i Ala Rike är den större delen av befolkningen fortfarande strikt Ortodox, och så även den Alerska kulturen. Prästerskapets inflytande genomsyrar folksjälen och kulturen, som på alla sätt är nära sammanknuten med Ordaves och dess livsåskådning.

För att förstå den alerska kulturen behöver man inte se längre än Ordaves fem prövningar. Exempelvis berättar Ordaves första prov att lycka tillfaller den som arbetar hårt. En aler tolkar detta – och mycket annat – bokstavligt. Om du inte är lycklig är det för att du är lat, och det är ditt eget fel. Denna litterära och självbeskyllande tolkning av Ordaves genomsyrar det alerska folket.

Det andra provet berättar att alltid sträva efter två. Ingen annanstans i världen är detta så tydligt som i ett alerskt hem. Ingenting är udda, allting är i jämna par. Parkulturen är helt central – aler lever sina liv och utför sin arbetsdag i jämna par. Om en grupp består av fem personer kommer man bjuda en människa för att göra det till sex, eller sparka ut en för att göra dem till fyra.

I det tredje provet, och detta är det viktigaste provet för en aler, berättar Ordaves att du skall vara säker i dig själv, din familj och ditt bo. Detta tolkar alerna genom att sätta heder, stolthet och disciplin över allting annat – de vill känna sig säkra och av denna anledning är lögn, förräderi eller lathet de värsta synderna. Synder som alerna inte ens tolererar i sin närhet – istället är de kända för sin syn på synd som ett kollektivt problem. När människor syndat eller brutit mot de sociala koder som finns går ofta hela bygden ut för att tillrättavisa denna person, gärna genom att med våld slå ”vett” i dem. Medborgargarden som dessa uppstår ofta för att hålla folket i schack, och resultatet av deras framfart är sällan vackert. Man kan tydligt se hur den fjärde Heliga Armén skapats med detta kulturella uttryck som inspiration och man kan också tydligt se hur detta beteende även kommer ur det fjärde provet, som talar om att ha stolthet i din tro. Uttrycket ”Gud vill det!” är mycket kraftigt laddat och har stor effekt på en aler.

I det femte provet talar Gud om att ej frukta döden, ty den är en naturlig del av livet. alerna applicerar detta på hela livet, de får inte frukta eller sörja över det som är dött. Med dött även menat misslyckanden i livet, och här finner vi det som gör den alerska kulturen så förlåtande. Allt som sker är Guds vilja, även händelser du inte kunde råda över. Dina misslyckanden är en del av Guds plan, sörj inte – det är inte ditt fel. Med denna åskådning på livet, och förmågan att alltid kunna bikta och botgöra sina synder blir alerna ett folk som i sitt liv oftast har ett svar på livets frågor, och en metod för att hantera dem. Detta är den sanna styrkan i det alerska folket.

Dalhemmingar

Att tillhöra den etniska gruppen Dalhemming är inte alls stigmatiserat som måslänningar, deras seder, dräktskick och religionsutövande skiljer sig inte nämnvärt från vad som är normen i resten av världen. Däremot är det skillnad på att vara “Dalhemming” och vara från “Dalhem” eftersom det senare oftast syftar på att du är från Krondalhem, den sista självstyrande biten av dalhem, med sitt egna monarkpar. Dalhem är mer feodalt än resten av norra världen, väldigt få, ens Krondalhemmingar, “brinner” särskilt för de nationalistiska eller teokratiska ideal som färgar resten av världen. Du har svurit evig trohet till paret som skyddar dig, vare sig du är en hertiginna och det paret är just monarkparet eller om du är en friherre och det paret är hertiginnan och hennes fru. På landet så identifierar sig bönder mer med sin friherre än “Dalhem”.  Detta har inneburit att dalhemska hertigpar ofta har svurit sig och därmed alla sina undersåtar och soldater till både den ena och den andra sidan i de senaste krigen, vilket har gett Dalhem ett, delvis oförtjänt, rykte om att ha en stark legosoldatstradition.

En dalhemming ser på stora sparade rikedomar som något lite konstigt, rikedomens syfte är att köpa sig storhet. Dalhem är rikt besmyckat av statyer av just den anledningen, städer döper också ofta om sina gator efter donatorer. Särskilt adeln ser på livet på det viset, något som har lett till en liten splittring där borgerliga familjer kan ofta vara rikare än adliga, men juridiskt maktlösa. Något som har inneburit att i den dalhemska kulturen är giftemål viktiga men helt toppstyrda saker. Kärlek är jävligt sekundärt.

Dalhem är i huvudsak ortodoxt. Utövandet skiljer sig lite från resten av världen, men bara i detaljer, inte i centrala koncept och idéer. Dalhemmingar är mer materiella i sitt utövande, som någon slags spegling av dalhem i storslaget och dyrt viktigt även i religionen. Rika betalar ofta präster att be för dom, professionella böneskrivare är inte ovanligt, att be “från hjärtat” ses som desperat eller bonnigt, dock ska böner ske högt och offentligt. Din dygdighet är lika viktig, om inte viktigare, att demonstrera som din rikedom eller duglighet. Traditionellt sker böner utomhus där gud ser dig, men i Dalhem har det blivit allt vanligare med kyrkor och kloster, även om själva böneplatserna alltid har hål eller luckor i taket.

Kronans makt har aldrig sträckt sig långt i det stora landet, istället är det adeln som haft makten och denna har ofta varit slapphänt – de har varit nöjda så länge dagsverket gjorts och de kunnat leva livets glada dagar. I Dalhem är verkligen allt möjligt, konventionerna är få och uppfinningsrikedomen stor.

Dalhem är ett land i förändring. Hårt ansatta av kriget har många drivits från sina hem och många söker nu sin försörjning i de växande arméerna. Fattigdomen har brett ut sig och med den växer oron och upprorskänslorna. Flera ädlingar har sett sina ägor plundras eller ockuperas av svältande bönder och det har också slagit hårt på dalhemmingarnas självförtroende att nästan halva landet nu ockuperas av trupper från Granland eller den Heliga Armén. De företagsamma söker sig nu bort från Dalhem och söker sin lycka var den än kan finna den.

Som troende är det viktigaste att alltid rätta sig efter de fem prövningarna därefter är bönen viktig. Ordaves är en enkel religion. Den är enkel att följa och handlar mest om att leva efter de fem prövningarna samt att följa prästerskapets påbud och lagar.

Ordaves i praktiken

Det enda som Gud egentligen sagt till människorna är budet om att prästerskapet skall styra samt de fem prövningarna. Övriga delar av Ordaves dogma har prästerskapet beslutat i Guds namn exempelvis lagar och påbud hur ceremonier ska utföras eller hur giftermål fungerar. Prästerskapet hänvisar till historier och händelser som skett sedan världens skapelse där Gud på olika sätt, oftast via profeter eller fåglars beteende, berättat för prästerskapet hur de ska styra människorna. Sådana historier finns det tusentals av, och de har tolkats olika i olika länder beroende på prästpar. Detta har lett till att prästerskapet världen över ofta kan skilja sig i detaljfrågor även om de alla utgår från samma bas. Utifrån dessa händelser har prästerskapet tolkat ut majoriteten av Ordaves regler och lagar – exempelvis att sex enbart får ske inom äktenskapet, att en troende inte får dräpa en annan troende och så vidare.

Att prästerskapet är utvalt av Gud för att ha makten över människorna är fortfarande sanning –makten är prästerskapets rent formellt. Ordaves och dess prästerskap ser inte några gränser mellan länderna och folken. Exempelvis har prästpar från Dalhem, enligt prästerskapet, makt även i Granland däremot så uppskattar sällan den icke-prästliga makten i ett rike att utländska prästpar lägger sig i landets affärer. Således är det svårt att som utländskt prästpar få gehör för sina beslut även om de rent formellt har makten.

När världen skapades styrdes alla människor av prästerskapet men genom åren har nationer skapats och prästerskapet har på alla fronter, utom i Riket, lämnat ifrån sig makten över människorna till kungapar eller liknande institutioner. Således har statsskick skapats som inte har med Ordaves att göra och även om prästerskapet i de flesta länder fortfarande har stor makt så är den makten begränsad till att vägleda människorna moraliskt, hålla i ceremonier samt minnas historien vilket av många människor ser på som något heligt som bara prästerskapet skall syssla med.

Bön

Bön utförs flertalet gånger om dagen i syfte att be om guds uppmärksamhet och goda vilja. Böner utförs alltid utomhus i halvsittande ställning med vänstra knäet i marken blicken mot skyn och händerna riktade uppåt och kupade som en skål. Det finns tusentals olika böner och ingen känner till dem alla. Olika familjer har egna böner som används inom familjen, men de flesta bönerna improviseras fram för varje specifik situation. Bönen kan utföras privat eller kollektivt i kör som oftast leds av ett prästpar. Att be privat är det vanligaste sättet att be på men att delta i kollektiv bön ses på som finare och framförallt enklare för Gud att uppmärksamma. Kollektiva böner sker nästan alltid innan större händelser som exempelvis: fältslag, giftermål eller rättegångar.  Den egna bönen hålls kort, men kollektiva böner kan sträcka sig allt ifrån några minuter upp till en timme.

En troende ordav ser allting som händer som ett prov från Gud. Allting den troende ställs inför är en del av livet – det stora provet –och så länge som den troende följer de fem prövningarnas påbud samt samhällets och prästerskapets lagar så kommer den troende efter sin död att i evighet bo i Guds bo. Att bryta mot de fem prövningarna kan ingen egentligen göra eftersom att de inte är lagar. Att människor inte alltid är starka i proven är allmänt känt. Gud har överseende för misstag och det viktigaste är att den troende ärligt menar och försöker uppfylla proven. Att försöka anses lika fint som att faktiskt lyckas.

Häderi och kätteri

Häderi kallas det när man talar illa om eller anstiftar till att tala illa om prästerskapet eller Ordaves. Mindre handlingar, exempelvis som att råka putta till en präst av misstag räknas också in där under. Häderi bestraffas sällan vid engångsföreteelser, oftast räcker det med att prästparet förklarar varför handlingen var dålig och kanske får personen några rapp på fingrarna. Återkommande hädare kan straffas med mindre böter eller att utföra arbete åt prästparet. Det talade ordet väger nämligen inte lika tungt i Guds ögon som dina handlingar och därför är straffen för häderi lägre.

Kätteri är en helt annan sak. Där handlar det om direkta och menade aktioner mot prästerskapet eller Ordaves. Exempelvis ett rån från ett prästpar, människor som försöker uppvigla folket emot prästerskapet och brännandet av heliga ting. Sex före äktenskap och otrohet räknas även in under kätteri. Kätteri bestraffas antingen med livstids tjänstgöring till prästerskapet eller med döden. Dessa straff är ungefär lika vanliga och pessimister brukar säga att vilket straff kättaren får har att göra med vilket prästpar det är som dömer.

Förlåtelse

Att synda är inte oförlåtligt. Du får förlåtelse från Gud och prästerskapet genom att ta ditt straff. När straffet är fullbordat säger prästparet att du är förlåten och dina synder rensade. När ett dödsstraff utdelas säger prästerskapet att de synder som begåtts i det här livet är så grova att den troende endast kan renas av Gud och således kan påbörja ett nytt liv fri från sina tidigare synder. Dödsstraff ses som en form av påtvingad reinkarnation vilket är något som väldigt få människor vill utsättas för.

Vissa väldigt extrema kättare får aldrig syndernas förlåtelse utan döms av prästerskapet till evig plågan i världen mellan liv och död. Deras liv tas, men prästerskapet ber inte till Gud om att deras själar ska nå Guds domstol. Då blir själarna kvar i den här världen för evigt dömda att plågas av Guds frånvaro. Själar som länge vistats där blir galna, och kan i vissa fall störa människor och ses då som spöken eller gastar. Det här är ett öde som även tillfaller personer som begått självmord då det ses som det grövsta kätteri att ta sitt eget liv.