Category: Måsland

Måsä Måsl
sarahmk

Måsälven

Måsälven flyter genom tre länder – Ala Rike, Granland och Dalhem – och klyver Norra världen i två. Den flyter från Lomsjön i nordöst till Storljuse i sydväst, och ringlar på vägen förbi en rad städer. Förutom Rikets huvudstad Norrdala och Dalhems huvudstad Dorrnoch passerar älven även bland annat Broby och Granport i Riket; Kronebo, Västerköping, Älvsvik och Vinga i Granland samt Vadköping, Strandvik och Björnträsk i Dalhem.

Via bifloder går det att ta sig till praktiskt taget varje större stad i Norra världen och stora delar av året är älven lugn nog för att det ska vara möjligt att resa både upp- och nedströms på flera sträckor. Här och var är älven för klippig eller för ström för att gå att navigera på vilket gör båtresor längs hela älven omöjliga i allt utom båtar små nog att bära förbi vattenfall och strömmar. Trots detta är Måsälven den i särklass viktigaste handelsleden i Norra världen och varje år transporteras tusentals ton varor upp och ner längs älven i båtar och på enklare pråmar. Oräkneliga mängder timmer flottas nedströms varje år från Vita Skogen till de skogsfattiga delarna av Dalhem.

Kulturellt binder Måsälven ihop den måsländska kulturen, och är även en viktig näring för måslänningarna – som ibland kallas just älvens folk eller älvens barn – och älven är en viktig symbol i deras sånger och berättelser.

,
admin

Måsland

Måsland  är namnet på ett historiskt och kulturellt likriktat område som sträcker sig över nordmark norra dalhem norra Granland och delar av södra ala rike . områdets centrum är måsälven som rinner från norrdala i norr till dorrnoch i väster och vars stränder befolkats av måslänningarna i hundratals år. det måsländska folket har aldrig varit enade under en och samma stat men delar etnisk och kulturell identitet. det är ett brokigt och laglöst område där många olika grupper träter om makten. folket här är djupt religiösa självständiga stolta och hårt arbetande. generellt praktiseras gnostisk ordaves en trosuppfattning som skiljer sig lite från ordaves generellt dels genom den tagit större intryck av folktro och dels att den inte nyttjar präster i lika hög grad. folket håller ihop i måsländska släkter och klaner. de lever ett farligt liv vilket gett folket en djup melankoli men också en galghumor och ett vilt sinne för fester.

I andra folks ögon är måslänningarna lite dummare bondska och bråkiga och ofta försupna. rasism mot måslänningar är vanligt och de får sällan betydelsefulla uppdrag i samhället. grundläggande enligt många avser benämningen måsland det område som i folkmun kallas norra Granland eller södra riket .

Den måsländska kulturen har dock spridits längst med hela måsälven och därmed kan nordmark området nedströms mellan vita skogen och storljuse dalhemska måsland samt området uppströms hela vägen till lomsjön och norrdala i riket alerska måsland kan räknas in i den måsländska kultursfären och den begynnande måsländska nationalismen.

Demografiskt kan måsland delas in i å ena sidan Nordgranland och vita skogen som är ett fattigt och glesbefolkat område. folket här försörjer sig på skogsbruk jakt och flottning och är kända för att vara hårt arbetande och djupt religiösa. I nordmark å andra sidan finns några av norra världens mest bördiga jordar. Måslänningarna här försörjer sig i större utsträckning på jordbruk eller på fiske och transporter på älven. jordbruken med god avkastning ägs dock generellt av granlänningar eller dalhemmingar medan måslänningarna utnyttjas som billig arbetskraft i det feodala systemet. till skillnad från vita skogen är området mycket tätbefolkat.

Många måslänningar emigrerar från den måsländska kultursfären och återfinns i städer i övriga norra världen. framför allt i dalhem och Granland finns många städer med en växande måsländsk befolkning som försörjer sig med lågstatusjobb. måslänningarna utsätts för ett systematiskt förtryck från framför allt Granlandskt håll och rasism gentemot måslänningar är mycket vanligt. de är lätta att skilja ut och känna igen eftersom alla måslänningar alltid bär en randig måslandssjal sjal som tydligt visar deras måsländska identitet och släkttillhörighet. överlag håller de sig på sin egen kant inom sin egen släkt och beblandar sig inte gärna med icke-måslänningar.

Kultur, skrock och folktro

Den måsländska folktron är präglad av gamla berättelser om de varelser och väsen som befolkar måsland. de flesta härstammar från tiden innan måslänningarna omvändes till ordaves och har en allmän syn på världen som mer besjälad och levande än vad de flesta andra ordaver haru.

Fana och färger

Eftersom måsland inte är ett enat land så finns ingen gemensam fana. i riket används rikets fana i norra Granland deras och i nordmark används antingen kungamaktens eller det myller av egna fanor som används av olika städer handelshus och ätter. flera måsländska befrielserörelser använder svart som sin färg för att symbolisera de döda som förlorats i kampen mot förtrycket. den svarta fanan är kontroversiell eftersom den är en historisk återknytning till det första organiserade upproret år 880 AG. detta uppror mot Granland hade inte måsländsk frihet som mål utan syftet var istället att åter ena södra riket med ala rike. även om ett fåtal grupper tar avstånd från fanan av den anledningen så har den vunnit popularitet bland de flesta befrielserörelser även de som ställer sig emot ala rike

,
admin

Måslands Historia

Det moderna måslands historia börjar kring tiden då norra världens länder grundades. dagens måslänningar är ättlingar till vråkiska släkter som levde i området kring måsälven innan området erövrades av utvandrare från örnemark. under århundrandet innan ala rikes grundande drev den ursprungliga heliga armén vråkerna från dagens dalhem och Granland och sedermera från dagens ala rike. de som inte assimilerades i de nygrundade nationerna flyttade nordväst till vråkland eller in i vita skogen där de levde ganska isolerade i flera hundra år efter ala rikes grundande. riket skickade dock horder av missionärer till vita skogen i vad som kom att bli en mycket framgångsrikt konvertering. prästerna vann med tiden över hedningarna med piska och morot och måslänningarna kom att bli kända som några av världens mest övertygade ordavestroende. när Granland erövrade södra riket efter freden i blockby år 873 blev området känt som norra Granland eller nordGranland. Granlanningarna hade några hundra år tidigare genomgått reformationen en revolt mot prästerskapet som kraftigt begränsade prästernas makt och befogenheter. reformationen hade sakta spridit sig även till resten av norra världen och lämnat det isolerade ala rike som den enda riktiga teokratin i den kända världen. i och med det Granlandska maktövertagandet påbörjades en aggressiv kampanj för att reformera även det nyvunna norra Granland. de ortodoxa prästerna drevs ut på landsbygden medan reformerade präster ersatte dem i städerna. den djupt religiösa befolkningen svarade med att resa sig mot missioneringen i två större uppror ett år 880 och ett år 898.

efter upproren följde en lång tid av systematiskt men lågintensivt förtryck av måslänningar. norra Granlands resurser däribland dess invånare utnyttjades maximalt för att försörja södra Granland. adel från syd sattes att styra länen i norr det var Granlandska och inte måsländska präster som var representerade i nordGranlands riksråd och det var i första hand Granlanningar och inte måslänningar som blev förmögna. den här utdragna perioden av förtryck kulminerade i kriget 1172 som påverkat alla måslänningar långt mycket mer än det påverkat Granlanningar. under kriget användes måslänningar som förbrukningsvaror de plundrades hänsynslöst av båda sidor och av deras legosoldater med svält sorg och ond bråd död var ständigt närvarande. en oväntad följd av kriget är att måslänningar för första gången på mycket länge tog till vapen mot Granlands väpnade styrkor. detta var bland annat en följd av inspiration från Granlandska idéer om ett folk, en stat.

i dag finns det flera grupperingar som för en väpnad kamp för ett självständigt måsland. de har än så länge bara lett till ett par mördade väblar och ökad närvaro av reguljära armén i oroliga områden men inget tyder på att detta skulle ha avskräckt frihetskämparna.

Tidig historia

innan området kring måsälven erövrades av utvandrare från örnemark bodde där ett stort antal vråkiska släkter som hade gemensamma traditioner och i stort sett samma religion. de gjorde våldsamt motstånd mot den första heliga armén men blev besegrade århundradet innan ala rikes grundande. när heliga armén hade erövrat större delen av deras land och grundade riket flydde de flesta vråker västerut till det änn fria vråkland. ett tjugotal släkter valde dock att i stället dra sig tillbaka till vita skogens djup där de kunde fortsätta sin tillvaro i stort sett som de alltid gjort medan man i riket var alltför upptagna med att bygga ett land. de kallade sig för skogsvråker och styrdes i huvudsak av sina släktråd.

under den här tiden var västerköping en viktig måsländsk stad som bara formellt sett stod under rikets kontroll. denna period av relativt lugn varade dock bara ett par hundra år sedan började riket genomföra allt intensivare kampanjer för att konvertera måslänningar till ordaves. detta skedde med en blandning av hängivna präster våld och utpressning. flera släkter framför allt släkten fågelsång som konverterat redan innan kampanjerna började på allvar ställde sig på alernas sida och hjälpte till med omvändningen. andra släkter vägrade helt att låta sig konverteras och började attackera ordaviska präster som var i deras områden. detta ledde under 200u-talet auu82eg till en blodig men kortvarig konflikt där ordaviska måslänningar stred mot sina hedniska fränder.

flera släkter på båda sidor utplånades helt under denna period och flera blev så försvagade att de tvingades slås samman och bilda nya släkter. när man till slut hade besegrat alla hedniska släkter eller tvingat dem till underkastelse fanns det bara sj släkter kvar fågelsång djupbo hammarslag grådun mårdöga klarsky och solvinge. dessa släkter såg sig som ordaver hade stor respekt för släkten fågelsång och kallade sig för måslänningar efter måsälven som hade kommit att bli allt viktigare för de som bodde i dess närhet. n följde en relativt fredlig period med några enstaka fejder. fram till det första nordGranlandska kriget levde de flesta måslänningar i ala rike men allt fler kom att bosätta sig i dalhemska nordmark. måslänningarna hade hela tiden funnits längs med älven men det var först efter att de konverterat som de verkligen började flytta längsmed hela älven igen som man gjort innan området erövrades av heliga armén.

Första nordgranlandska kriget

Under det första nordGranlandska kriget 784 u8e28093 873 stred ala rike och Granland bittert om kontrollen över den del av måsland som utgjorde södra riket. en stor del av de alerska soldaterna var måslänningar som försvarade sitt hemland. även från de av Granland kontrollerade områdena vandrade det förstärkningar norrut till ala rike och krigen avlöste varandra utan att någonsin verka ta slut. Granlands trupper framför allt jaktfalkarna lyckades dock till slut ta död på måslänningarnas stridsvilja genom att avrätta familjerna till alerska soldater besegra de alerska trupperna och nitisk bevaka sina gränser. efter nästan ett sekel av krig och många generationer utarmade av dess följder slutade förstärkningarna anlända från södra riket till norra och därmed var krigen i princip över. det dröjde dock ganska många år innan det officiella fredsfördraget slöts 873u. upproren upproren upproren efter freden i blockby då södra riket officiellt blev norra Granland följde en period av växande missnöje bland de änn en gång erövrade måslänningarna. många tyckte visserligen inte att det gjorde särskilt stor skillnad om riket eller Granland styrde men de hårda tagen mot måslänningar under krigsåren visade inga tecken på att lättna.

Granlandska soldater förgrep sig på lokalbefolkningen och misstrodde dem starkt man hade j sett hur de samarbetade med fienden. Granland hade nyligen genomgått reformationen och precis som riket gjort några hundra år tidigare började man genomföra intensiva försök att reformera den måsländska tron. till skillnad från rikets missionärer fokuserade Granland dock på städerna och de större bygderna. man hade ganska stor framgång med att reformera stadsbefolkningen men de måsländska prästerna flydde änn en gång till landsbygden och vita skogens avsides bygder. Ju hårdare Granlanningarna ansträngde sig för att reformera måslänningarna desto större blev motståndet och missnöjet med de nya herrarna. de kunde ta över makten i landet men när de började föra krig mot måsländska traditioner och religion var gränsen nådd. när den första generationen växt upp som inte hade sett krigets verklighet men dock upplevt det Granlandska förtrycket fanns det plötsligt återigen ett starkt stöd för en återförening med riket som åtminstone hade respekterat de måsländska traditionerna. detta fick sitt utlopp i perioden som kallas för upprororen.

det första upproret år 880 är det kändaste och historiskt viktigaste av upproren. under våren det året gjorde flottarna uppror och med påkar och jaktbågar lyckades de överrumpla de Granlandska trupperna nära duvfors och erövra de större broarna över måsälven. med förnödenheterna till kronebo strypta reste sig kronebos befolkning och under ledning av ortodoxa präster bildade de svarta legionerna. legionernas rekryter svor att de var metaforiskt döda tills södra riket åter var alerskt och officiellt var det enda sättet att lämna legionerna var att dö eller befria södra riket. än i dag är den svarta fanan en viktig kulturell symbol i norra världen . det svarta upproret var även första gången nordGranlanningar skrevs in i Granlandska reguljära armén. lojalisterna bildade nämligen skyddskårer som sedermera skrevs in som fullvärdiga soldater i reguljära armén. enligt en del historier härstammar kronebo kårs gröna uniformer från dessa skyddskårer. upproret misslyckades men det har påverkat den måsländska identiten och även om befolkningen har olika åsikter om dess berättigande så känner alla till detu. än i dag besjungs både alerska och Granlandska lojalister i olika delar av landet i sånger så som under kolsvart fana . en mycket viktig följd av kriget var att Granlandska myndigheter i större utsträckning började samarbeta med måslänningar och man lättade lite på krigsskatter och militär övervakning för de som varit lojala under upproren. man trappade också ner ansträngningarna för att reformera måslänningarna och lade i stället sina ansträngningar på att utvinna deras dyrbara naturresurser. förtroendet för måslänningar började gradvis växa och till slut kunde de till och med få lägre myndighetspositioner som väbelsbiträden och accepterades i reguljära armén. det andra upproret år 898 var förhållandevis lokalt och var mest ett försök för området på norra sidan om måsälven att återgå till att tillhöra ala rike. det hade ingen större framgång då Granland hade stora styrkor i området och man effektivt hindrade andra från att ansluta sig till upproret.

Andra Nordgranländska krigen

Kriget 1172 blev det största kriget norra världen har sett på hundratals år. dess själva skådeplats var området kring måsälven och vita skogen och måslänningarna var alltid mitt i kriget. de allra flesta områden i måsland drabbades någon gång av plundring fältslag tvångsrekryteringar eller svält som följd av kriget. tusentals människor lämnade sina hem i försök att fly från krigets fasor. i krigets inledande skede blev tusentals måslänningar tvångsrekryterade som gökungar för att försvara nordGranland där reguljära armén blivit tagen på sängen. den första invasionsstyrkan bestod i huvudsak av dalhemska legoknektar och det är värt att notera att det bland dessa fanns många måslänningar från nordmark. som i alla krig drabbades lokalbefolkningen och trots tvångsrekryteringarna var det många som satte sin förhoppning till att reguljära armén skulle lyckas köra ut de plundrande dalhemmingarna. med tiden kom den viktigaste styrkan på rikets sida dock att bli ala rikes heliga armé som åter ville göra nordGranland till södra riket. när tvångsrekryteringarna trappades upp möttes de av allt större stöd från den måsländska befolkningen särskilt bland ättlingarna till dem som stridit i svarta legionen under upprorstiden. efter inledande framgångar led dock heliga armén ett stort nederlag vid näbbeborg och kastades så småningom ut ur nordGranland. under den alltmer desperata reträtten började även riket tvångsrekrytera lokalbefolkningen för att förstärka sin armé. på samma gång krossades mångas bild av heliga armén som befriare och drömmen om att åter bli en del av riket. när de ursprungliga gränserna återupprättats verkade det osannolikt att riket skulle få en andra chans att invadera nordGranland.

i detta skede förklarade dock Granland oväntat dalhem krig . man ockuperade hertigdömet västermåsland och utlöste en politisk kris i dalhem. n befann sig även de nordmarkiska måslänningarna mitt i en krigszon som kom att bli en av krigets intensivaste med fruktansvärt våldsamma drabbningar mellan den kortlivade kronhären och reguljära armén. många måslänningar som flytt till sina släktingar i nordmark fann sig återigen mitt uppe i kriget. tusentals dalhemska måslänningar anslöt sig till kronans styrkor och väldigt många av dem dogu. strax efter en dyrt vunnen segen blev kronparet dock avsatta och heliga armén tillsammans med dalhems prästerskap tog makten i landet.

Därefter följde en period av kraftsamling på båda sidor tillsammans med intensiv tvångsrekrytering och omfattande gerillakrigsföring i hela området längsmed måsälven. nordmark kom att bli centrum för den slutgiltiga uppgörelsen i kriget. tiotusentals gökungar utgjorde spetsen på en enorm Granlandsk offensiv rakt mot dorrnoch. vid fronten möttes de av tusentals legionärer från heliga armén väldigt många tvångsrekryterade måslänningar. med de många turerna i kriget och skarorna av flyktingar som flytt långt från sina hembyar var det ren slump som avgjorde vilken sida man tvingades slåss för.

det finns många historier om hur bröder och systrar fann varandra på varsin sida av slagfältet tvingade att slåss på liv och död mot främlingar som aldrig gjort dem något ont. efter att under krigets gång först ha sett vänner tvångsrekryterats av Granlanningar i guds och Granlands namn och sedan till heliga armén i guds och ala rikes namn började många måslänningar känna en stark misstro mot båda länderna. oavsett vem som vann kriget var det alltid måslänningarna som drabbades mest och tjänade minst på detu. allt fler fick också under kriget tillgång till vapen och vana vid att använda dem. detta ledde till slut till att drömmen om ett självständigt måsland började växa. drömmen är ett land där måslänningarna inte alltid hamnar vid sidan om och fara illa utan är sina egna mästare.

Granland stod till slut som den stora segraren efter att ha krossat huvudparten av heliga armén. stora områden av nordmark hamnade efter fredsförhandlingarna under Granlandsk kontroll framför allt det forna hertigdömet västermåsland. många måslänningar som hade flytt från kriget i Granland till sina släktingar i dalhem fanns sig n plötsligt i händerna på samma armé de flydde från. det var också stort missnöje bland dalhemmingar i västermåsland vilket ledde till att området kom att bli den främsta basen för måsländska frihetskämpar. vid krigets slut har måsländska separatister bara börjat sin vendetta. de utvidgar sakta men säkert sitt inflytande och utnyttjar minsta tillfälle de får att skada Granlands försörjning förband och kommunikationer. än så länge är det bara små nålstick men de håller den illa tilltygade reguljära armén på ända och fördröjer dess återhämtning. om de fortsätter växa kan de komma att bli ett reellt hot mot säkerheten i norra Granland. måslänningarna är dock om möjligt värre drabbade av kriget än resten av Granland fruktansvärt många har dött i kriget och ännu fler har lämnat sina hembygder och för en osäker tillvaro i jakt på arbete och försörjning. det har aldrig varit lätt att knäcka måslänningar vana som de är vid otacksamt farligt och slitsamt arbete livet igenom men det är många som gett upp all framtidstro och bara lever för nästa måltid nästa dagsverke.

,
admin

Måsländsk ekonomi

Majoriten av den måsländska befolkningen lever på landsbygden som jordbrukare eller anställda långt ned i hierarkin i någon verksamhet. mycket få är skriv- och läskunniga och få ägnar sig åt något företagande. handel är ovanligt. istället är måslänningen ofta självförsörjande i stor utsträckning och idkar byteshandel när det behövs. hela måsland har en rik natur. här finns stora järnfyndigheter och djupa skogar. kännetecknande för Granland Granlandskontrollerade delar av området är dock att mycket lite av de här fyndigheterna ägs av och kommer måslänningarna själva till gagn. i exploateringen av norra Granland utnyttjas de ofta som billig arbetskraft medan Granlanningar söderifrån gör de stora vinsterna. huvudnäringarna i måsland är framför allt arbetskraftsexport timmer och järnframställning. andra exporter är pälsverk myrmalm bärnsten samt granitblock. från kronebo exporteras vapen av hög kvalitet. produktion produktion produktion arbetskraft måslands största export kan sägas vara arbetskraft det gäller i synnerhet för norra Granland. i stora delar av området är resurserna knappa och barnen många. följaktligen reser många ungdomar nedströms till dalhem eller i ovanligare fall Granland eller riket för att arbeta som gårdshjälp eller bli hantverkslärlingar. i båda fallen utnyttjas de som billig arbetskraft och de har sällan möjlighet att avancera inom sina yrken eller själva bedriva verksamhet i de länder de flyttat till. många måslänningar fastnar som statare på dalhemska storjordbruk. de anställs på ettårskontrakt och får betalning i form av mat och husrum. detta ger statarna en viss anställningstrygghet men i praktiken blir de ofta skuldtyngda eftersom de saknar kontantlön och bara ett litet fåtal lyckas spara ihop nog med pengar för att resa hem och starta en egen gård i måsland. detsamma gäller det stora antal måslänningar som fastnar som drängar eller pigor i Granlandska hushåll och ofta blir kvar på samma gård hela livet. lärlingarna drabbas hårt av en systematisk rasism mot måslänningar och har sällan möjlighet att bli mer än gesäller. har de tur kan de få ett mästarbrev när de kommer tillbaka till måsland men även det kan vara svårt för människor födda på landsbygden.

Timmer

Den största faktiska exportvaran är timmer vilket huggs i vita skogen och sedan flottas längs måsälven för att säljas i dalhem. kriget mellan dalhem och Granland har dock satt stopp för timmerförsäljningen de senaste åren och även om timret börjat flottas igen så är det n till Granlands framskjutna positioner timret ska för att bli befästningar och fortifikationsverk. den Granlandska staten anställer måsländsk arbetskraft för att sköta skogsavverkningen och flottningen av timret och det Granlandska väbelsdepartementet antecknar noga varje träd som fälls och skickas västerut. skogshuggandet är hårt och riskabelt och flottandet är farligare ändå. många måslänningar stryker med varje år vilket är den främsta anledningen till att inte sydGranlanningar sköter arbetet.

Jordbruk

I stora delar av måsland framför allt i alerska måsland och norra Granland är marken generellt för stenig för storskalig odling. här lever måslands självägande bönder men jorden ger sällan någon större skörd utöver det som krävs för att mätta den egna familjen. nordmark den dalhemska delen av måsland är den enda som har ett väletablerat jordbruk efter dalhemsk modell. detta är starkt påverkat av det dalhemska feodalsystemet. i princip alla måsländska bönder i den här trakten är arrendebönder och tvingas göra dagsverke för den adelsätt som äger marken så även om marken är bland den bördigaste i norra världen ägs väldigt lite av säden här av måslänningarna själva. här odlas måslands enda vete. invånarna av vita skogen lever annorlunda. här använder man sig främst av svedjebruk för att få tillgång odlingsbar mark. man bränner helt enkelt ned skogen för att ge marken näringen i askan. självklart sker detta under någorlunda kontrollerade förutsättningar så att inte elden sprider sig till resten av skogen. det Granlandska skattedepartementet och skogsägare ser inte med blida ögon på den här typen av jordbruk då de oftast har betydligt mer långtgående planer för timret än vad måslänningarna haru. på marken odlas bland annat råg korn och ärtor. man odlar även en del havre som dock anses vara en lite sämre brödsäd än korn och råg. det är den havren som ger den traditionella måsländska gröten. potatis och andra rotgrönsaker har också en central roll i det måsländska jordbruket.

Järn- och bergsbruk

En av måslands huvudnäringar är järnframställningen som framför allt är koncentrerad kring två större områden nordmark i väster och trakterna runt stenhem i öster. järnframställningen börjar med de malmrika myrmarker som täcker delar av måsland. myrmarkerna ägs av bergslag sammanslutningar av måsländska bönder som kooperativt tar vara på malmen och driver hyttor där den omvandlas till tackjärn. bergsfolket är så nära en måsländsk överklass man kommer. bergsbruket är hårt och slitsamt året runt men de ekonomiska vinsterna man gör på tackjärnet placerar dem över vanliga bönder och arbetare och för med sig en stor yrkesstolthet. myrmalmen bryts sommartid och fraktas på vintern till hyttan där den omvandlas till järn. detta sker i koleldade masugnar och många måsländska kolare är helt beroende av hyttorna för att tjäna sitt levebröd.

I trakterna runt stenhem dock ej i nordmark är också en mycket stor del av befolkningen sysselsatt med att bryta järn i gruvor ett arbete som förvisso är välbetalt men tungt och farligt. dödsolyckor är vanliga i gruvorna. tackjärn måste omvandlas till stångjärn för att kunna smidas vilket den Granlandska staten gett de större järnbruken ensamrätt på att göra. till skillnad från hyttorna ägs och kontrolleras järnbruken av sydGranlanningar även om majoriteten av de anställda givetvis är måslänningar. järnbruken är ofta uppbyggda som små samhällen där de anställda smederna lever med sina familjer. medan de Granlandska brukspatronerna och tjänstemännen gör goda pengar på färdiga järnprodukter är det vanligt att arbetarna betalas med mat kläder och husrum. från järnbruken exporteras såväl stångjärn som smide söderut.

,
admin

Måsländsk nationalism

Sedan de måsländska släkterna grundades ur vråker och kolonialiserande folk från södra världen har de varit i botten av samhällspyramiden. historiskt har släkterna haft ett visst självstyre i isolerade områden något som försvunnit allt eftersom de övriga folken i norra världen spritt sig och tagit över. den Granlandsk nationalism Granlandska nationalismen – tanken om ett enat folk med gemensam historia kultur och land – har dock inspirerat även människorna i måsland.

Andra Nordgranländska krigen

Kriget mellan heliga armén och Granland har gjort ett fritt måsland potentiellt möjligt men det har också motiverat friheten genom att förtrycket ökat resurserna sinat och till synes oändliga mängder krigsmateriell plötsligt hamnat i händerna på måsländska bönder. det är långt ifrån alla som enats under tanken om ett självständigt måsland men det är tillräckligt många för att de ska börja påverka världen på allvar. stöd stöd stöd det måsländska folket har under Granlandskt styre blivit utsatt för ett systematiskt förtryck. måslänningar äger inte marken de själva brukar hänvisas oftast till farliga och lågbetalda arbeten; de utsätts för rasism och trakasserier. under det senaste kriget har nordGranlandska tvångsrekryter så kallade gökungar skickats ut i kriget i stora antal varav de allra flesta omkomit. på allt fler håll börjar röster höras som säger att ett fritt måsland som styrs av måslänningarna själva är det enda som kan få slut på förtrycket. många som talar för en fri måsländsk stat menar att det ekonomiska förtrycket av måslänningarna grundar sig i förakt och fientlighet från Granlandskt håll och därför skulle försvinna med ett självständigt måsländskt styre. man har hämtat inspiration från den Granlandska nationalismen och tanken att ett folk med gemensam kultur och historia också ska ha en gemensam stat. andra grundar sitt stöd för ett fritt måsland i den teologiska tanken att gud och prästerna är de som är mest lämpade att styra landet. ur den synvinkeln är ett fritt teokratiskt måsland inspirerat av ala rike betydligt mer lämpligt för måslänningarna än det sekulära Granland.

Motstånd

Det finns dock ett stort motstånd mot visionerna om ett fritt enat måsland. det mest uppenbara hotet är Granland som har mest att förlora. Norra Granland är hem till den största delen av världens måslänningar och ett fritt måsland skulle innebära att Granland förlorade stora mängder naturresurser landområden och befolkning. i dalhem är motståndet ovanifrån begränsat eftersom landet är tämligen splittrat. måslänningarna i dalhem är dock mindre benägna till uppror eftersom kriget inte drabbat dem fullt så hårt och förtrycket inte varit lika systematiskt som i Granland. i riket är motståndet på sätt och vis uppmuntrat men alerna använder piska och morot för att lägga fokus på uppror i Granland.

Måslänningar i riket får träning utrustning och hjälp att kontakta älvens heliga armé mot att de svär att driva kampen i Granland och upprätta ett teokratiskt måsland likt ala rike. utöver motståndet uppifrån finns det även ett motstånd från andra måslänningar. många är trötta på krig och elände och är inte motiverade att dra på sig Granlands ilska. till det kan läggas de genint lojalistiska måslänningar som ser Granland med sina rättvisa lagar och fri skolgång som det främste landet i världen. hellre vara andra klassens medborgare i världens bästa land än första klassens medborgare i det sämsta. vidare hindras upproret av att släkterna har svårt att samarbeta. den måsländska identiteten är långt ifrån självklar och de flesta ser fortfarande släkten som den viktigaste grupptillhörigheten. rivaliteten mellan en del släkter går djupt och det är inte lätt att få måslänningar från olika släkter att samarbeta även om motståndsrörelserna gör tappra försök. mål mål mål de måsländska separatisterna delas in i två större grupper teokratiska och sekulära. de sekulära grundarofta sin ideologi på tankar om ekonomiskt förtryck och kulturell enighet men åsikterna går isär om hur en sekulär måsländsk stat skulle upprättas. medan stora delar av måslands enade folkhär tänker sig ett råd med representanter från alla släkter som styr tänker sig vita skogens vråkländska förbund upprättandet av en måsländsk monarki med släkten mårdöga som de självklara styrande. ytterligare andra förespråkar ett decentraliserat måsländskt styre där varje släkt sköter sina egna angelägenheter. de teokratiska separatisterna strävar efter ett fritt teokratiskt måsland efter alersk modell där måsländska präster styr.

Organisationer

I och med det osäkra politiska läget i hela måsland som kriget fört med sig finns det många olika rörelser som tagit till vapen och på olika sätt kämpar för att påverka områdets framtid. de sekulära separatisterna är samlade i måslands enade folkhär den största av de väpnade separatistiska organisationerna men också den spretigaste. få saker förenar dess olika fraktioner mer än målet att få bort de Granlandska och dalhemska styrena.

De teokratiska separatisterna är enade i älvens heliga armé. älvens heliga armé är inte på långa vägar lika stor som folkhären men de har en starkare sammanhållning och tack vare ett tyst stöd från riket är de bättre utrustade och tränade.

På motsatt sida står främst övermaktens representanter i form av Granlands reguljära armé och de Granlandska rättskårerna. de lojalistiska måslänningarna har ingen paraplyorganisation på samma sätt men en del har samlats i lojalistiska skyddskårer och miliser. symboler symboler symboler den vanligaste symbolen för den måsländska frihetskampen har blivit den svarta kanten på måslandssjal sjalarna. Traditionellt har den symboliserat personlig sorg men för dem som stödjer ett fritt måsland blir den en symbol för kampen och hela det måsländska folkets kollektiva sorg. från att ha varit sällsynt blir n den svarta sjalkanten allt vanligare runtom i måsland och syns på många ställen.

Även den svarta fanan har blivit en viktig symbol i den måsländska frihetskampen. den helsvarta fanan höjdes första gången under upproret 880 ag då av alerska lojalister som gjorde motstånd mot den Granlandska ockupationen. trots fanans historia har den vunnit popularitet även bland de måslänningar som motsätter sig ala rike.

,
admin

Måsländska släkter

Den måsländska kulturen och traditionen lägger oerhört stor vikt på  släkten  familjen och förfäderna. Alla måslänningar hör till någon av de nio släkterna som befolkningen är uppdelad i. Släkterna är stora gemenskaper de största har ett par-tre miljoner medlemmar och fungerar snarare som etniska grupper än som familjer. Måslänningarna har generellt en mycket stark släktkänsla och även släktingar du aldrig träffat behandlas i regel som vänner och visas tillit och respekt. Giftermål sker så gott som alltid inom den egna släkten och bara att vara alltför nära vän med någon ur en annan släkt betraktas generellt med skepsis av omgivningen. Mellan släkterna råder varierande förhållanden. Vissa samexisterar fredligt och problemfritt medan det mellan andra råder kylig tystnad eller rentav öppna konflikter. På grund av den lojalitet och sammanhållning de allra flesta måslänningar känner gentemot sin släkt är släkterna maktfaktorer att räkna med åtminstone på regional nivå. För de flesta måslänningar är släkten den viktigaste identiteten och många måslänningar skulle inte använda uttrycket måslänning om sig själva. De är Mårdögon  eller Hammarslagare i första hand och Måslänningar först i andra hand.

Släktens organisation

Släkterna, som är enorma grupper, är delade i mindre klaner. Klanerna fungerar som måslänningens utvidgade familj och är enheter på ungefär 80-300 personer. För de flesta definieras klanen som de som är så nära släkt att du känner till deras existens och vet vilka de är men storleken på klanerna är flytande. Mindre klaner består av ett litet antal familjer med begränsat inflytande medan andra är stora och inflytelserika inom släkten som helhet. Måslänningar gifter sig oftast utanför den egna klanen och vid giftermålet går den ena parten upp i den andras klan. Gifta par tillhör alltså aldrig olika klaner.

Äldsteparen från några av de mest inflytelserika klanerna bildar släktrådet men exakt på vilket sätt detta sätts ihop varierar mellan släkterna. Släktrådet är de som formellt för släktens talan gentemot andra släkter men fungerar också som domare inom släkten. De kan lösa arvsfrågor och tvister klaner emellan. I sällsynta fall kan de också blanda sig i giftermål och dylikt.

Ting

Ett antal gånger med ojämna mellanrum genom århundradena har de måsländska släkterna samlats till ting. Tingen ses som enorma händelser där släktråden samlas för att ta beslut som gäller hela det måsländska folket. Att kalla till ting är ett stort projekt; budkaveln måste ut ett år i förväg och löpa över hela måsland så att alla släkter nås av informationen om när och var tinget ska hållas. Det förra tinget hölls för över sjuhundra år sedan när vita skogen fortfarande var alerskt. Det kallades efter att släkten Fågelsång dött ut och rörde både praktiska och teologiska frågor kring hur de andra släkterna skulle ställa sig till Fågelsångarnas bortgång.

Ett senare ting för ungefär trehundra år sedan när den stora fejden mellan släkterna grådun och hammarslag fått sitt blodiga slut blev kallat till men lyckades aldrig genomföras. släkterna molnfrid och grönhuva anklagade mårdögonen som traditionellt haft rollen som tingsförrättare för att ha underblåst den blodiga konflikten och vägrade därför att närvara vid tinget – som i slutändan inte blev av. sedan den Granlandska staten tog makten i vita skogen har den effektivt lyckats förhindra alla senare försök att kalla till ting och idag anser många att det vore en enorm symbolhandling men snudd på omöjlig att genomföra att åter igen ena alla släkterna och kalla dem till ting.

I det senaste Tinget, som påbörjades år 1181 A.D utlystes en måsländsk fristat. Något som enbart kunde hända för att Heliga Samväldet hade erkänt ett fritt måsland, vilket var det som behövdes för att jättesläkten Djupbo skulle övertygas. I deras ögon var det likställt med guds välsignelse. Landet och dess styre kallas Alltinget, och styrs av en sammanslutning älstepar ur alla de nio släkterna. Alla släkterna var inte för, men ingen ville bli utanför när Alltinget var ett faktum.

De nio släkterna

När måslänningarna konverterade till Ordaves fanns det sju måsländska släkter. i dag finns det nio släkter och fyra släkter har försvunnit även om deras minnen lever kvar.

Nordmåsländska släkter

Hammarslag

Släkten hammarslag är centrerad i trakten kring stenhem med mindre grupper i kronebo. Släktnamnet är sprunget från släktens hemtrakter och de arbeten de haft att erbjuda oftast metallarbete och malmbrytning. Släktens färg är grå. Släkten har i många år kämpat för att ge sina bästa hantverkare oftast grovsmeder och timmermän möjlighet att bli finhantverkare. De vill bli finsmeder och snickare, hantverksyrken med större säkerhet där pengar kan tjänas. Dessa yrken är nästan helt dominerade av granlänningar som i regel inte låter måslänningar nå längre än lärlingsskap. Det finns dock några få hantverkarmästare i släkten Hammarslag, de flesta i Stenhem men också en del i Kronebo. Dessa låter yrket gå inom familjen och det är de som har mest inflytande i släktrådet. Släkten hammarslag har en konfliktrik historia och spelade en stark roll i släkten Gråduns splittring i och med den stora fejden på 700-talet. Under det senaste krigen har släkten dock varit väldigt passiva och inte stött eller motverkat vare sig Granland eller Riket.

Sydmåsländska släkter

Solfana

Solfanorna är den måsländska släkt som lever längst söderut ofta i gränstrakterna mot södra Granland i södra Vita skogen. De lever framför allt på jordbruk men är också kända för sitt hantverk. Släktens färg är klargul. Släkten bildades när de två mindre släkterna Klarsky och Solvinge slog sig samman till en och samma släkt under den stora fejden mellan Hammarslag och Grådun på 700-talet. Under första nordgranländska kriget i mitten av 800-talet stödde släkten Granland och många Solfanor slogs på den granländska sidan mot alerna. Det var på grund av detta släkten blev tilldelad mark norr om Vita skogen. Om detta var en tjänst eller björntjänst är frågan då det till viss del isolerade en tredjedel av släkten från de andra. Släkten anses dock än idag generellt mycket Granlandsvänlig.

 

Västmåsländska släkter – Älvsläkterna

Rödbrösta

Släkten rödbrösta är en av måslands yngsta släkter och lever framför allt i trakterna kring Dornoch och Ljuseport. De var ursprungligen en del av släkten Molnfrid men bildade en egen släkt i början av 900-talet. Släktens färg är brun. Släkten Rödbrösta anses generellt vara progressiv men släkten är fortfarande mycket liten och relativt tätt sammanhållen. Från och med våren 1176 har släkten en starkt drivande position inom Älvens befriare, en del av separatistorganisationen Måslands enade Folkhär som agerar i Dornoch och Ljuseport. Släktrådet kontrollerar i princip flera stadsdelar i Dornochs mindre förmögna kvarter. Sedan Alltingets utlysande har det gått hårt åt släkten Rödbrösta som anses vara terrorister och infiltratörer.

Djupbo

Släkten Djupbos familjer är utspridda nästan längs med hela måsälven. De flesta är bosatta från Västerköping och nedströms men det går att hitta mindre Djupboklaner hela vägen upp till Norrdala. Djupbo är en av de äldsta och mest respekterade släkterna. Släktens färg är blå. Djupbo är den största måsländska släkten och också den brokigaste. En stor del av släkten anser sig vara aler och kallar sig hellre sydaler än måslänningar. Släktrådet har inte officiellt gett stöd åt någon separatistgrupp men flera av paren tros vara ledande inom Älvens heliga armé, en separatistgrupp som kämpar för ett av teokratiskt fritt Måsland. Det är allmänt känt bland måslänningar att det än finns många i släkten Djupbo som önskar att norra Granland åter igen ska bli södra Riket . Många djupbor valde på 800-talet att kämpa under den svarta fanan och idag följer många av deras ättlingar i samma spår.

Molnfrid

Släkten Molnfrid är sprungen ur den idag utdöda släkten Grådun. De finns huvudsakligen i Nordmark, framför allt i Vita skogens gränstrakter upp mot Vinga. Släktens medlemmar lever på jordbruk, fiske, flottning och transporter på älven. Släktens färg är en mycket ljust blå. Släkten grundades under den stora fejden med Hammarslagarna på 700-talet. I början av konflikten valde släkten Molnfrids grundare att bryta med sin egen släkt och är alltså den äldsta av de tre släkter som sprang ur Grådunens fall. De andra är Rödbrösta och Mörkersång. Sedan dess har kylig tystnad men sällan öppna skärmytslingar rått mellan Molnfrid och släkten Mörkersång. Släktrådet försöker att ha en pacifistisk och neutral hållning i de flesta konflikter. Rödbrösta var en liten grupp framför allt koncentrerad kring Dornoch och Ljuseport som kom att bryta sig ur släkten Molnfrid två hundra år senare. mellan Molnfrid och Rödbrösta är läget överlag neutralt och släkterna föredrar att betona sitt gemensamma ursprung framför att göra sig till fiender med varandra.

Östmåsländska släkter – skogssläkterna

Mårdöga

Mårdöga är den äldsta släkterna och mest respekterade av släkter. Släkten har sitt fäste djupt in i Vita skogen främst i de västra delarna och deras färg är rött. Mårdögonen har traditionellt löst tvister mellan andra släkter och agerat tingsförättare på de måsländska tingen. Av denna anledning ser många mårdögon släkten som naturliga ledare för hela det måsländska folket, något de har ett visst stöd för även bland övriga släkter. Bland mårdögonen finns några av de starkaste rösterna för ett självständigt Måsland, helst en monarki med ett Mårdöga på tronen. Historiskt sett har de haft en viss konkurrens med släkten Grådun och illvilliga tungor påstår att Mårdögonen eldade på under konflikten mellan Grådun och Hammarslag för att Grådunen skulle gå under. Släkten är förhållandevis liten och är kanske den släkt som har starkast sammanhållning av alla de måsländska släkterna.

Mörkersång

Släkten Mörkersång är koncentrerad till nordöstra vita skogen och lever generellt på skogsbruk, jakt eller kolning. Släkten präglas av protektionism och stark sammanhållning men andra måslänningar betraktar dem ofta med skepsis eller rentav rädsla. Släktens färg är mörkgrön. Släkten Mörkersång har sitt ursprung i den stora fejden mellan Grådun och Hammarslag på 700-talet. När Molnfrid bröt sig ur och bildade en egen släkt tillhörde Mörkersångarna de Grådun som fortsatte att driva fejden med Hammarslag. Efter en lång och utmattande fejd blev ett stort antal inflytelserika släktmedlemmar mördade av sin egen släkt. Genom att förklara släkten Grådun död och besegrad lyckades fejden få ett slut och de kvarvarande familjerna bildade släkten Mörkersång. Mörkersångarna själva ser sig som de som lyckades lösa fejden medan andra måslänningar anser att de har släkten Gråduns blod på sina händer. Under kriget har de varit hårt drabbade av tvångsrekryteringar från både alerskt och granländskt håll och har inte gett något samlat stöd till någon gruppering bland separatisterna. Istället syns de mörkgröna sjalarna i nästan alla grupperingar som strider mot granlänningar och aler.

Grönhuva

Släkten Grönhuva är sprungen ur Djupbo men blev en separat släkt efter att de klaner som skulle bli Grönhuva emigrerat söderut från måsälven. I dag finner du främst Grönhuvor i södra och sydöstra Vita skogen. Släktens färg är ljust grön eller gulgrön. Grönhuvorna har generellt hållit sig tämligen neutrala i politiken och inte engagerat sig för vare sig riket Granland eller måsland.

Utdöda släkter

Fågelsång

Släkten Fågelsång var den första av de måsländska släkterna att omvändas till Ordaves. De var Måslands mest inflytelserika men minsta släkter. Många av dessa kände dessutom ett kall till prästerskapet och att viga sitt liv åt gud och avsade sig därför alla världsliga släktband. Allt eftersom åren gick minskade släkten tills det en dag inte längre fanns några Fågelsångare att prata om. Deras försvinnande är höjt i dunkel och ingen är idag längre säker på när det hände. De deltog aktivt i missionen bland de då hedniska måslänningarna och kanske uppgick de till Guds bo i och med att deras värv var uppfyllt när alla måslänningar var troende ordaver. Enligt måsländsk tradition anses släkten har tvättats ren från sin synd och därför slutat reinkarneras till nya liv på jorden. Släktens färg var vit och än idag tar prästerskapet i Måsland en vit sjal när de gifter sig. Detta som en hyllning till de som kommit före och som en påminnelse till sig själva om de skor de har att fylla. Många röster främst från det alerska prästerskapet höjer dock än idag ett varnande finger och säger att det var gud som utplånade släkten. Att öppet bära den heliga färgen som icke prästvigd måste leda till ett straff. Gud lät då straffa samtliga kanske genom att dränka dem i älven och förvisa deras själar att alltid vandra kvar på jorden.

Klarsky och solvinge

Klarsky och Solvinge gick samman till släkten Solfana under den stora fejden mellan Hammarslag och Grådun på 700-talet. Efter en lång period där de gamla Klarsky burit klargula sjalar och de tidigare solvingarna burit brandgula har den nya släkten solfana en gemensam färg.

Grådun

Det sägs att grådunen en gång var på väg att bli en av de mäktigaste släkterna, så mäktiga att de hotade till och med Mårdögonen som tingsförättare. Illvilliga tungor talar om att de siststämnda både eldade under och lade ris på elden när konflikten med Hammarslagarna började eskalera. Konflikten mellan Grådunen och Hammarslagarna emellan anses ha pågått sedan båda klanernas begynnerlse. En bidragande faktor till detta kan ha varit att de båda släkterna varit verksamma inom samma geografiska området och primärt haft samma sysselsättning. När konflikten eskalerat till en militär konflikt ville delar av släkten se en fredlig lösning något som majoriteten av släkten satte sig emot. De som inte tillhörde majoriteten valde då att lämna släkten och blev sedemera uteslutna ur släkten Grådun. Släkten Molnfrid har sina grundare hos dessa utbrytare. Släkten Grådun utplånades när ett stort antal inflytelserika släktmedlemmar mördades av sin egen släkt. Grådunen förklarades därmed utplånade och de resterande släktmedlemmarna bildade släkten Mörkersång. Grådunen bar en mörkgrå sjal.

,
admin

Måslandssjal

Det absolut mest utmärkande yttre kännetecknet för en måslänning är sjalen. Den är oftast inte bara ett praktiskt plagg att bära utan den ger också en väldigt klar signal till andra måslänningar om personens ursprung. Den visar vilken släkt du tillhör och varifrån du kommer.

Sjalens utseende

Varje sjal består av tre färger. Själva sjalen är gjord i en grundfärg som representerar släkten, en yttre bård som bär klanfärgen och en inre bård som indikerar bärarens hemort. Både släkt- och klanfärgen går i arv. Sjalarna kan se olika ut, den enklaste varianten är halsklädet eller halsdduken. På den sitter bårderna längst med hela längden omgivna av släktfärgen som alltid är ytterst. På halsklädet spelar det givetvis ingen roll vilken av bårderna som sitter på vilken sida så länge släktfärgen är ytterst. Den förnämsta sjalen är fyrkantig och viks på diagonalen med bårder längs med alla kanter. I varje hörn avslutas bårderna i ett simpelt flätmönster. I fyrkanten, mitt i flätan mellan sätter du en kvadratisk bit vitt tyg som symboliserar guds bo. Det vanligaste är dock att folk delar fyrkanten på diagonalen för att få två trekantiga sjalar från samma stycke. Boet hamnar då i det enda hela hörnet.
Prästlärlingar har en tredje vit bård mellan de två huvudbårderna för att visa sitt förbund med gud. Prästernas sjalar är helt vita med en enda bård vars färg symboliserar platsen där de vigdes. De har uppgått i den heliga släkten fågelsång och sjalen representerar att de avsagt sig all koppling till sin gamla släkt.

Sjalens användning

De flesta knyter sin sjal eller fäster den på kroppen med ett enkelt spänne men snörningar och knappar förekommer. Sjalarna kan bäras som bäraren själv önskar exempelvis runt huvudet midjan eller över axlarna.

Vardag högtid och bröllop

En måslänning har sällan bara ett halskläde eller en sjal. Förutom de sjalar som bärs till vardags finns även högtidssjalar som är mer utarbetade. Exempelvis bröllopssjalarna, dessa bärs vid vigseln och sedan endast vid större högtider. Sjalarna sys upp av en yrkeskunnig om du har råd och är ofta utsmyckade mer pärlor eller fransar. Högtidssjalar går ofta i arv i familjen. Vid giftermål uppgår den ena parten i den andras familj och därmed klan. Eftersom det gifta paret är ett byts även hembygdsbården ut så att båda partena har likadana sjalar. Vem som ger upp sin familj är en fråga om förhandling och den släkt som förlorar en familjemedlem vinner istället hemgift som kompensation. Barnen i familjen får en hemortsbård från den bygden de växer upp i oavsett varifrån föräldrarna kommer.

Död och sorg

Den som mist sin partner väljer ofta att sätta en svart bård på sin sjal antingen mellan de redan existerande bårderna eller som kantning på sjalen. Sjalen blir då ett band till ens andra hälft som är i guds bo. Den svarta randen symboliserar sorg och har på senare tid även fått symbolisera kampen för ett fritt måsland. Många måslänningar har stupat i kampen och även de som inte aktivt deltar i kampen kan välja att ta en svart bård för att visa sitt stöd. En måslänning bränns eller läggs ut till fåglarna i en av sina sjalar. Sjalen är en stor del av sin identitet och tros inneha del av personens själ. Därför tas också ibland en av de sjalar den döde inte brändes i som minnessak och förvaras vid familjealtaret som en direkt länk till måslänningarnas förfäder.