Norra Världens nationer

De länder där Ordaveskampanjen utspelar sig kallas för Norra Världen och består av tre nationer; teokratin Heliga Samväldet, republiken Granland samt monarkin Dalhem.

Heliga Samväldet

Det Heliga Samväldet lyder under Exultantparet och Exultantrådet, som i sin tur kontrolleras av det Penitentiska prästerskapet. Därtill finns en större mängd Ortodoxa präster som hanterar lägre ämbeten av alla dess slag. Flertalet ämbeten innehas även av individer tillhörandes någon av Ala Rikes ätter (blodslinjer som välsignats av prästerskapet genom tiderna och därför fått bära en fågels namn), och då huvudsakligen av de ätter som tillsammans kallas för Småfågelätterna – som har sin hemvist i Ala Rikes västra delar. Innan det Penitentiska prästerskapet tog makten 1174 AG bestod makteliten av det Ortodoxa prästerskapet samt Uggleätterna, som har sin maktbas i Ala Rikes traditionella norra landsdel.

Heliga Samväldet är formellt uppdelat i län, stift och ärkestift men är i praktiken en kaotisk sammanslutning av landområden där civilbefolkningen erkänner det Penitentiska Prästerskapet eller underlydande Ortodoxa prästpar som värdslig makt. Vad som också håller samma dessa landområden är att deras gränser skapats och vaktas av den Heliga Armén. Samväldet är mer av en idé än ett faktiskt fungerande land, en etablerad byråkrati saknas likväl som formella verk eller myndigheter. Vilka som håller faktiskt makt varierar kraftigt, men oftast rör det sig om prästpar, borgarråd, byråd eller adelspar – oftast baserat på vilka i ett givet område som kommit bäst överens med Heliga Armén och det Penitentiska prästerskapet.

Makteliten består huvudsakligen av Aler med hemvist i Ala Rikes västra delar. Men lägre ämbeten eller positioner innehas ibland även av Dalhemmingar och Vråklänningar. Måslänningar är mycket ovanliga på formella positioner och har egentligen enbart världslig makt i de området som inte befolkas av någon annan. Att konvertera till den Penitentiska tron är ett karriärsdrag som många väljer.

I praktiken kan man se Heliga Samväldet som lydstater till Ala Rike. Heliga Samväldet bildades formellt sett i maj 1176 och använder Heliga Arméns och Ala Rikes rödvita fana och vapen.

Ala Rike

Ala Rike, eller Riket som det kallas i folkmun, står för lite mer än en tredjedel av Heliga Samväldets befolkning samt en femtedel av dess yta. Befolkningen är överlag Ortodox och Alersk men stora minoriteter av Måslänningar finns i syd med Vråker och Dalhemmingar i väst. Landets är cirka en tredjedel penitenter, en andel som ökat kraftigt men en trend som börjat mattas av.

Rikets västra del står för huvudsaken av invånarna och består huvudsakligen av jordbruksmark samt flera byar och städer där ibland Heliga Samväldets största stad – Rovköping. Landets infrastruktur är väl utbyggd med stenlagda huvudvägar och broar istället för färjor, särskilt i väst. Huvudstaden Norrdala ligger i landets kärna och är landets religiösa, och där med administrativa, säte.

Riket anses vara religiöst centrum för norra världen och kan uppvisa flera makalösa byggnader, såsom Norrdalas ringmur, i folkmun kallad ”världsmuren”, vars insida är målad med en lång berättelse om världens historia från skapelsen. Muren målas fortfarande vart femte år.

Vråkland

Efter våren 1177 AG är Vråkland en del av Heliga Samväldet. Deras tidigare styre, Vita Vingarnas orden, har fått avsäga sig sin världsliga makt till förmån för det lokala Penitentiska prästerskapet som lyder Exultantparet. Vråkland står för mer än hälften av Heliga Samväldets yta men knappt en femtedel av dess befolkning. Befolkningen är framförallt Vråker men Aler och Dalhemmingar förekommer i landets sydöstra delar. Bland vråkerna är penitentismen vanlig.

Vråkland består av stäpper, myrar och bitvis tundra men de östra och södra delarna av landet uppbär ett mer odlingsbart område som kännetecknas av högland. Nästan hela landets befolkning bor i dessa delar, där boskapsskötsel och primitivt jordbruk är den huvudsakliga näringen. Här finns ett par mindre städer. De flesta vråker bor släktvis i byar eller storjordbruk. Resten lever med de stora hjordar kreatur som rör sig på stäpperna.

Nordmark

Efter den Granländska invasionen av Dalhem valde fler och fler områden i de norra delar av Dalhem som kallas Nordmark att söka skydd hos den Heliga Armén istället för den Dalhemska Kronhären. Med tiden kom dessa områden att underkasta sig det Penitentiska prästerskapets styre och avsade sig sin lojalitet till den Dalhemska kronan. Befolkningen består av stora grupper Ortodoxa Dalhemmingar och Måslänningar, med minoriteter av Aler och Vråker i norr. Den Penitentiska tron är i tydlig minoritet och flera värdsliga ämbeten innehas av Ortodoxa prästerskap.

Nordmark är kraftigt drabbat av kriget. Flera byar och städer brändes till grunden när kriget kom år 1175. Sedan dess har befolkningen försökt återbygga, men sinkas ständigt av  Heliga Arméns plundringar. Det världsliga styretvarierar kraftigt men består huvudsakligen av en maktelit av gammal Dalhemsk adel och prästpar, både Ortodoxa och Penitentiska. Nästan alla ämbeten innehas av Dalhemmingar, med ett fåtal Aler på viktiga positioner vid Rikets gräns. Måslänningar uppbär mycket sällan ämbeten, eller för den delen rikedom, och utsätts aktivt för ett kulturellt och ekonomiskt förtryck av Aler och Dalhemmingar.

Marken drar god näring från Måsälven som rinner genom hela Nordmark och kan därför uppbära stora jordbruk – vilket i sin tur bidrar till att området är tätbefolkat. Trots att Nordmark enbart står för en knapp femtedel av Heliga Samväldets territorium bor nästan hälften av dess befolkning där.

Granland

Granland är norra världens äldsta riktiga nation och landet grundades via en revolution mot det religiösa styret för cirka 600 år sedan. Landet växte under 300 års expansion via ett antal krig till dagens storlek, de sista området som annekterades var det som idag kallas norra Granland. Under större delen av Granlands historia var landet en monarki ledd av ett monarkparet med stöd av en stark och professionell armé styrd av Adeln. Sedan fem år tillbaka har landet via en stadskupp tagits över av den byråkratiska eliten. Väbelsdepartementet, väblarna i folkmun, har nämligen genomfört en social och politisk revolution i paritet med den som skedde när landet gjorde sig fritt från det religiösa styret.

På pappret styr Väbelsdepartementet Granland enväldigt och på pappret även den professionella armén kallad Reguljära Armén. Dock är armén ganska konservativ och den gamla adeln sitter i stort sätt på alla officersposter, även om Väbelsdepartementet jobbat hårt med parallela befälsstrukturer och sin egna väpnade styrka, Rättskåren. Landet är sedan uppdelat i två regioner med sitt eget väbelsstyre och under dessa finns 14 län som utgår från de större städerna – dessa län styrs också av väblar. Längs ner finns så kallade revir som är den minsta administrativa enheten. Sedan väblarnas kupp är alla medborgare lika inför lagen och har rätt till en rättvis rättegång, alla har rätt till grundläggande utbildning och en plikt, värnplikt. Dessa sociala rättigheter är kopplade till den ort där man föddes och att byta ort är mycket svårt. Landet är sekulärt i sitt styre, men mycket religiöst i sin kultur. Större delen av landets befolkning är reformerta och religionen spelar en central roll i det vardagliga livet. Nationen är viktigt för granlänningarna och att vara nationalist förutsätts oavsett från vilken klass eller kultur du kommer.

Landet är i stor förändring. Kriget har slitit på befolkningen och pressat statens ekonomi till bristningsgränsen. Samtidigt sker omfattande sociala förändringar när befolkningen söker sig bort från jordbruket och in till städerna där nya arbeten inom manufakturerna finns. Väblarnas styre som lovande frihet och likhet inför lagen har inneburit nya byråkratiska bördor, ett nytt politiskt förtryck och förlorande sociala rättigheter. Bönder som blivit av med sin jord när jordbruket har effektiviseras. Andra tvingas skicka arbetsföra barn i kriget för att få behålla sitt medborgarskap. Dock upplever det gamla borgerskapet, städernas befolkning, – handlare, lärda och väblarna själva– en ny storhetstid. Pengar, status och makt är nu deras lott. I den mäktiga granländska armén växer ett missnöje med sakernas tillstånd som kan visa sig explosivt om någon kan kanalisera denna ilska.

Södra Granland

Södra Granland är det granländska kärnlandet. Marken är bördig och i de växande städerna finns många nya manufakturer. Cirka två tredjedelar av Granlands befolkning bor i Södra Granland och en stor majoritet av dessa är granlänningar. Resterande befolkning är uppdelad på ett antal minoriteter från omkringliggande länder som flyttat in för att söka arbete och utkomst.

I södra granland finns många städer varav den största och viktigaste är Granlands huvudstad Duvköping. Där ligger väbelsdepartementet och det stora Duvköpings universitet. Infrastrukturen är välbyggt och landet är täkt av ett finmaskigt vägnät, det är yngre och smalare vägar än i Ala Rike, men det är desto bättre underhållit.

Södra Granland är i princip helt uppodlat, det är ett böljande jordbruklandskap uppbrutet av små skogsdungar och sjöar. Utspritt i landskapet ligger små byar där uppemot tio familjer bor. Dessa byar byts dock långsamt ut mot större solitära gårdar utspridda jämt i landskapet.

Baronierna

Väster om det som tidigare var Granlands gräns mot Dalhem finns ett område som ockuperats sedan Granlands invasion av Dalhem. Det är en rad baronier som gränsar mot Södradal, och som har försetts med granlandstrogna feodalhärskare som är vasaller åt den granländska republiken.

Norra Granland

Norra Granland övertogs från Ala rike för 300 år sedan och har sedan dess utsatts för ett omfattande förryck och kolonisation från den södra landsändan. Området är inte särskilt bördigt men är i gengäld rikt på naturresurser i form av timmer och mineraler.

Den nordgranländska befolkningen utgör cirka en tredjedel av Granlands totala befolkning uppdelad på hälften inflyttade granlänningar, resten är måslänningar, dalhemingar och enstaka aler. Den största staden är Näbbeborg. Stadsbefolkningen domineras helt av granlänningarna som både har makten i administrationen och driver och äger de stora industrierna. Måslänningarna och alerna finns i den norra halvan av regionen.

Norra Granland är kargt, kulligt och skogigt. Genom hela landskapet rinner den viktiga Måsälven som används för transport och som kraftkälla i timmerindustrin. Infrastrukturen är bristfällig förutom några större vägar mellan de viktiga städerna.

Västermåsland

I Freden i Dorrnoch år 1175 avsade sig Dalhems kronpar anspråket till stora delar av det tidigare Dalhem. Till Granland överlämnades det tidigare Hertigdömet Västermåsland och en rad baronier och städer som gränsade till Granland. De flesta av dessa områden låg i delen av Dalhem som kallas Nordmark. Sedan freden har den granländska republiken arbetat hårt för att försöka integrera området i övriga Norra Granland. Numera kallas regionen för Älvsviks Län, och dess befolkning består huvudsakligen av ortodoxa dalhemmingar och måslänningar. Den viktigaste transportleden är Måsälven – västerut till Dorrnoch och österut till Västerköping och resten av Granland. Den största staden är Älvsvik, men det finns både städer och byar, där Vinga, Vadköping och Fryborg är de viktigaste. Granland har en stark militär närvaro i området, men området har aldrig haft någon stark central administration, och arméns kontroll över landsbygd och småbyar är väldigt begränsad. Det är långt kvar innan Västermåsland på riktigt är en del av Granland.

Dalhem

Dalhem är det äldsta och det största landet i Norra Världen både till yta och befolkning. Det är också det minst centraliserade och det mest splittrade. Formellt sett är Dalhem en monarki, men kronparet har i praktiken bara inflytande över Ljusekust. I Dalhems två andra delar – Nordmark och Södra Dal – styr praktiskt taget självständiga furstepar, hertigpar eller överprästpar egna små domäner. Längs Dalhems östra gräns har Granland dels annekterat en del mark och dels skapat självständiga furstendömen som buffert. Längs Dalhems norra gräns har Heliga Armén stannat kvar, och adeln där skickar sina skatter till Heliga Samväldet istället för till kronan.

Det är viktigt att förvalta sin gud givna plats i världen genom att respektera och lyda sina överordnade och genom att behandla sina undersåtar väl. Nationalismen är väldigt begränsad i Dalhem och för de flesta är det staden du bor i eller den lokala adeln som värderas och inte Dalhem som nation. Dalhem har historiskt bestått av tre geografiskt och kulturellt skilda områden: Ljusekust, Södradal och Nordmark. Idag är Nordmark dock styckat mellan Heliga Samväldet och Granland.

Ljusekust

Ljusekust är den mest centraliserade delen av Dalhem och den enda som fungerar som en monarki rent praktiskt. Som namnet antyder sträcker sig Ljusekust längs kusten på världshavet Storljuse. Regionen är rik och domineras av handel och fiske. Här ligger huvudstaden Dorrnoch, som länge var Norra Världens största stad innan Duvköping gick om i befolkning. Regionen har en historia som kulturellt centrum för Norra Världen och har fortfarande mycket inflytande även om det idag är Södra Granland som sätter den kulturella agendan.

Södradal

Det finns en uppsjö av gamla ätter i Dalhems södra delar, faktum är att ingen annan del av landet har så många ätteborna per invånare. ”Snårigt som Södradal” är ett uttryck som används för att beskriva invecklade släktskap. Folket i regionen är stolta över sina prunkande fruktlundar och vajande fält och trots att Södradal är Dalhems minst centraliserade region är invånarna paradoxalt nog kanske de mest patriotiska.