Armén mot Väblarna
Granland är den mest sammanhållna och ekonomiskt starka nationen i norra världen men har enorma inre slitningar som en följd av stora sociala förändringar.
Ena sidan är den övergivna och underförsedda Reguljära Armén som förvisats till bortre Dalhem, eftersom Väbelsdepartementet inte längre har något förtroende för dem. En stor grupp soldater har varit stationerade i Älvsviks Län, med stundvis sviktande försörjning. Sedan utropandet av den Måsländska fristaten har Nordgranlands kommunikationer brutit samman, väldigt få förnödenheter når fram till Västermåsland. Ändå förblir orderna från staten: “Försvara Västermåsland. Vi tar hand om hemmafronten”. Förbanden i Västermåsland har dock med förfäran fått allt fler rapporter om hur allt större delar av Nordgranland helt försvunnit ur granländsk kontroll och blivit en del av den måsländska nationen. Många av dessa soldater är veteraner från belägringen av Blockby och är trötta på att kriga i främmande länder i oklara syften. Däremot ser de ett krig värt att utkämpa på det som i hundratals år varit granländsk mark. Måslänningarna har lyckats med det som inte ens Ala Rike lyckades med under någon längre tid: en ockupation av nästan allt territorium norr om Måsälven. Reguljära Armén ska nu hem. Bron i Älvsvik är stängd, men i Vinga finns ett färjeläger.
Den andra sidan består av väblarnas trogna rättskårare, som har fått i uppdrag att se till så att Armén inte gör en opatriotisk reträtt till Nordgranland. Inrikesdepartementets officiella linje är att det inte finns någon fientlig trupp i Nordgranland – bara laglösa och brottslingar. “Alltinget” är således ett problem för Rättskåren, och utanför militärens jurisdiktion. Det finns också en väldigt stor oro i Rättskåren för att Reguljära Armén ska försöka göra en kontrarevolution och försöka ta makten i Granland. Det finns stora spänningar, och oavsett om armén har för avsikt att inleda en revolt eller ej så kan det hända att någon annan använder dem som galjonsfigur. Särskilt om en del av berättelserna om kriget i Riket kommer hem till Södra Granland…
Soldater mot Flyktingar från Blockby
En annan konfliktlinje är mellan soldaterna och civila som flytt från Blockby. Soldater, både ur Reguljära Armén och ur Heliga Armén, beskylls för dels hemskheter som skedde under belägringen men framför allt att staden sattes i brand. Civila beskylls för att de inte deltog i striderna.
Måsländska separatister mot lojalister
Måslänningarna är en stor etnisk grupp i regionen runt Måsälven. De har ett stort kulturellt arv och många likheter oavsett varifrån i världen de kommer. Gruppen är dock väldigt utspridd över Norra Världen, och långt ifrån alla ser sin sjal eller kultur som central för deras identitet. I Granland och delar av Dalhem är ordet “måslänning” laddat, och de flesta som bär sjal skulle snarare kalla sig för dalhemming, granlänning eller nordgranlänning. Många i de måsländska delarna av Ala Rike kallar sig för sydaler. Dessa, som i första hand identifierar med den stat där de växte upp kallas lojalister. Det är just dessa lojalister som utgör stora delar av Rättskåren.
Tidigare har det inte varit en politisk fråga om en kallar sig för måslänning eller ej, men sedan utropandet av Alltinget och den fria måsländska staten har allt fler tvingats välja sida. Det finns en stor bitterhet bland lojalistiska måslänningar som beskyller separatisterna både för angreppen på deras egna stat och för hur sjalen har blivit ett allt större socialt stigma. Separatisterna betraktar lojalisterna som svikare, förrädare och inte riktiga måslänningar. De är kanske till och med en större fiende än de granlänningar och aler som de möter i strid regelbundet.
Mellan dessa ytterligheter finns många måslänningar som både har en stark koppling till den måsländska kulturen och dess traditioner, men som inte är helt övertygade om behovet av en egen stat. Både lojalister och separatister kämpar om att vinna över dessa till sin sida.
Civila pennitenter mot Civila ortodoxa
Heliga Arméns härjningar i Nordmark ligger till grund för mycket av de sorger som nu drabbar området. I Heliga Arméns närvaro skulle nog ingen ortodox ordavestroende våga uttala sig illa om den pennitentiska läran, men Heliga Armén är inte här. Många är det som konverterats till den pennitentiska läran; krigsveteraner, tvångsrekryterade eller bara nyfrälsta, och den ortodoxa lärans syn på smittsam synd har inneburit att pennitenta nu får lida allsköns förtryck, till den milda grad att många nu praktiserar i hemlighet.